NU FÖRSTÅR JAG MIG SJÄLV
det är inte ovanligt att jag sitter och funderar, är ledsen och arg för saker, utan att jag ens förstår varför jag egentligen är det?! men efter dom senaste veckorna har jag faktiskt kommit fram till att jag vet precis varför taknarna i mitt huvud finns där, och jag förstår verkligen varför jag har dom åsikterna jag har!
det är inte ett dugg konstigt att jag tröttnar på mina kompisar. nej, det som är konstigt är att jag inte gjort det tidigare. för att slippa onödiga konflikter (som jag faktiskt inte längre orkar lägga tid på) så pekar jag inte ut några särskilda - ingen nämnd, ingen glömd! (; varför ska man ställa upp och försöka hjälpa, när man själv aldrig får något stöd? varför ska man dela med sig, när man aldrig får någonting tillbaka? och varför i helvete ska jag bry mig om att ens försöka, när jag bara får känslan av att jag borde hålla mig borta. sitta i ett hörn och hålla käften typ. visst, jag kan hålla mig borta - inga problem, det är bara att be mig om det, men hålla käften, det kommer jag aldrig göra :)
när jag tänker efter så finns det så många som jag borde släppt taget om för länge sedan, tyvärr är jag ju inte personen som lämnar det förflutna bara sådär ..... det är väl enda anledningen till att jag har stannat kvar. det har funnits mycket minnen som cirkulerat runt i huvudet på mig, som gjort mig ledsen och fått mig att hoppas på att det ska bli bra igen. jag har aldrig gillat förändringar, det är något av det jobbigaste jag vet. att lämna bekanta vanor och skapa nya. klart att man är rädd och osäker när det gäller främmande saker, det är en del av mänskligheten. men jag antar att jag har börjat växa ifrån det nu, och det gör vi nog alla så småningom :) jag tror att man lär sig hur livet fungerar. man skapar sig erfarenheter ju mer man får vara med om, man blir starkare för var sak som inte dödar en och allra viktigast; man lär sig av sina misstag!
hur gärna man än skulle vilja, så kan man inte leva i det förflutna! det är bara att ta sig i kragen, försöka gå vidare, lära sig acceptera och så småningom försvinner den där förbannade ångesten man känner över att aldrig få uppleva samma saker igen! jag har kunnat ligga och gråta i timmar när jag tänkt tillbaka på hur mycket underbara stunder jag har fått uppleva i mitt liv. men det är ju bara början, eller hur?! :o 18, snart 19 år har gått fort. jag har kämpat mig igenom många jobbiga, svåra, ensamma och sorgsna dagar, då tänker jag väl till störst del på olycklig kärlek, förlorad vänskap och familjeproblem ... men även om man har det svårt, så har man sjävklart upplevt mycket glada stunder. lycklig kärlek, trogen vänskap, fester, sommarlov osv, jag skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst, men det skulle ta evigheter :p jag har minnen, som är nogrant utvalda, dom kommer alltid finnas kvar. vad som än händer här i livet, så går det vidare.
jag tror att jag håller på att hitta mig själv, nu behöver jag bara förstå vart jag passar in. det känns trist att inte känna sig hemma bland dom man trodde var sina bästa. jag trodde aldrig jag skulle känna mig såhär sviken av människorna jag värderat högst så länge. men ibland tror man fel, så fel. det är tragiskt, men sant. jag vet inte om det är jag som gjort något fel? om jag har förändrats eller vad problemet är? allt bara slår emot mig så plötsligt. och hur mycket jag än försöker, känns det som jag inte får komma tillbaka in, därför ger jag mig. vill ni inte stanna, så kan jag inte göra annat än släppa taget.
det är inte ett dugg konstigt att jag tröttnar på mina kompisar. nej, det som är konstigt är att jag inte gjort det tidigare. för att slippa onödiga konflikter (som jag faktiskt inte längre orkar lägga tid på) så pekar jag inte ut några särskilda - ingen nämnd, ingen glömd! (; varför ska man ställa upp och försöka hjälpa, när man själv aldrig får något stöd? varför ska man dela med sig, när man aldrig får någonting tillbaka? och varför i helvete ska jag bry mig om att ens försöka, när jag bara får känslan av att jag borde hålla mig borta. sitta i ett hörn och hålla käften typ. visst, jag kan hålla mig borta - inga problem, det är bara att be mig om det, men hålla käften, det kommer jag aldrig göra :)
när jag tänker efter så finns det så många som jag borde släppt taget om för länge sedan, tyvärr är jag ju inte personen som lämnar det förflutna bara sådär ..... det är väl enda anledningen till att jag har stannat kvar. det har funnits mycket minnen som cirkulerat runt i huvudet på mig, som gjort mig ledsen och fått mig att hoppas på att det ska bli bra igen. jag har aldrig gillat förändringar, det är något av det jobbigaste jag vet. att lämna bekanta vanor och skapa nya. klart att man är rädd och osäker när det gäller främmande saker, det är en del av mänskligheten. men jag antar att jag har börjat växa ifrån det nu, och det gör vi nog alla så småningom :) jag tror att man lär sig hur livet fungerar. man skapar sig erfarenheter ju mer man får vara med om, man blir starkare för var sak som inte dödar en och allra viktigast; man lär sig av sina misstag!
hur gärna man än skulle vilja, så kan man inte leva i det förflutna! det är bara att ta sig i kragen, försöka gå vidare, lära sig acceptera och så småningom försvinner den där förbannade ångesten man känner över att aldrig få uppleva samma saker igen! jag har kunnat ligga och gråta i timmar när jag tänkt tillbaka på hur mycket underbara stunder jag har fått uppleva i mitt liv. men det är ju bara början, eller hur?! :o 18, snart 19 år har gått fort. jag har kämpat mig igenom många jobbiga, svåra, ensamma och sorgsna dagar, då tänker jag väl till störst del på olycklig kärlek, förlorad vänskap och familjeproblem ... men även om man har det svårt, så har man sjävklart upplevt mycket glada stunder. lycklig kärlek, trogen vänskap, fester, sommarlov osv, jag skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst, men det skulle ta evigheter :p jag har minnen, som är nogrant utvalda, dom kommer alltid finnas kvar. vad som än händer här i livet, så går det vidare.
lämna det förflutna, lev idag och tänk på framtiden
jag tror att jag håller på att hitta mig själv, nu behöver jag bara förstå vart jag passar in. det känns trist att inte känna sig hemma bland dom man trodde var sina bästa. jag trodde aldrig jag skulle känna mig såhär sviken av människorna jag värderat högst så länge. men ibland tror man fel, så fel. det är tragiskt, men sant. jag vet inte om det är jag som gjort något fel? om jag har förändrats eller vad problemet är? allt bara slår emot mig så plötsligt. och hur mycket jag än försöker, känns det som jag inte får komma tillbaka in, därför ger jag mig. vill ni inte stanna, så kan jag inte göra annat än släppa taget.
Kommentarer
Trackback
