FIA

jag vet inte om jag, eller främst någon annan, någonsin kommer förstå sig på mig. vaknade för en liten stund sen. inte ledsen, inte speciellt deppig, bara lite arg .. och lite ensam. har legat och tänkt på gårdagen och bara blivit irriterad på det. och så börjar man se mer och mer att allt som var så bra, kanske bara var något slags försvar jag byggt upp. självklart finns det mycket jag tycker om, men samtidigt en hel del jag tycker mindre om. som hur lite intresse jag fick, hur tråkig han kan vara, som dom senaste veckorna. mitt försvar till det har varit att 'det är roligt när vi väl är med varandra, för vi kan skratta ihop'. men egentligen ..... vad gör det för skillnad. en mysig kille, som man aldrig träffar. han är söt, charmig och rolig, men han använder det inte speciellt mycket?

jag saknar pirr i magen, gulliga sms och flirtande. är lite förundransfull över vart mina känslor kom ifrån? kanske tänke för mycket framåt helt enkelt, istället för att leva i nutiden (: jag är ledsen och besviken, givetvis! men det här kommer inte stoppa upp mitt liv, inte längre. men vem vet, kanske väntar jag, kanske inte. ingen tvekan om vad jag känner för honom, men jag kan inte ge mer än vad jag redan gjort, det är inte rättvist mot mig själv.

vaknade iaf vid 10.10 av att alarmet ringde. låg på precis samma plats i sängen som igår när jag somnade, med kudden trygg omfamnad. länge sedan jag överhuvudtaget sov en hel natt, sen en tid tillbaka har jag varendaste natt vaknat minst en gång och haft lite besvär med att somna om .. vet inte varför. kanske har det här gjort mig gott? nu behöver jag inte undra hela tiden, eller fundera över vart vi står och allt det där. nu är det inget mer med det och jag kan slappna av. jag är fenomenal på att se saker povitivt, när jag väl vill, då går det ;)

FRUKOST!