FIA

KÄNNER MIG SÅÅÅÅ UNDERHÅLLANDE MED MINA DEPPIGA INLÄGG IDAG. ingenting behöver läsas, men måste ändå skrivas ... annars exploderar jag.


jag kan inte minnas sist gång jag var såhär nere. brukar inte ha tid till att sitta och deppa över saker :( har inte riktigt haft chansen att tänka och känna efter den senaste månaden, som jag har gjort idag ...

passar på att pina mig själv lite extra med deprimerande gammal jävla b-rap. fördricker mig på chai och tycker synd om mig själv. haha. så jävla tragisk. woho! jag spårar ur totalt ..... hade jag fortfarande legat på den där gränsen till 'alkoholist' hade jag förmodligen hällt i mig all alkohol jag kunnat på tag på just nu. men nej, jag har "lyckligtvis" inte det suget längre. ser ingen mening med att dränka sorgerna i sprit. ser inte heller någon mening med att tröst äta, gråta till tårarna tar slut eller skära mig själv heller, så jag skonar mig från det också. tänk positivt (y. egentligen kanske jag borde kräla mig ut från den här förbannade lägenheten ändå. en promenad kan väl inte göra någon större skada?

sedan ska jag tappa upp ett bad, innan jag drar täcket över huvudet och släpper ut alla tårar. även om det inte gör någonting bättre, så känns det på något konstigt vis lättare för tillfället.

känner mig lite nedstämd .... försöker att reda ut lite tankar. känns som jag väldigt mycket som surrar just nu. framförallt, som vanligt, träningen. jag blir tokig och en gnutta deppig av att inte kunna dra ut och springa (pga smärtan i knät), oroar mig för om det blir någon träning överhuvudtaget idag, och när jag kommer kunna motionera innan frukost igen. hur och när jag ska kunna köpa nya skor, kläder, hantlar och allt annat jag vill ha.

jag vet inte riktigt vart jag har tagit vägen. det slog mig precis att jag aldrig gör någonting längre. jag vet att jag inte är speciellt mycket för att vara ute bland folk och så nu mera. betoningen på aldrig är så rätt. jag umgås inte med mina vänner, jag festar inte, jag fikar inte osv ... jag gör ingenting. ingenting av det där som jag brukade göra, innan jag blev såhär insatt i det. anledningen är att jag har ett sånt desperat beroende av att ha kontroll över min kropp. träningen, kosten, tider, mått, siffror.

det känns skönt att kunna ha kontroll över någonting. men samtidigt börjar jag sakna mig själv. och jag vill inte offra allt i mitt liv, allt och alla som jag bryr mig så mycket om, pga ett dumt beroende :( så som jag stängt in mig själv det sista; har fått mig att börja tveka på mina känslor. jag kan inte hitta svar på mina egna frågor, jag kan inte sätta fingret på vad jag vill, eller vad jag tycker och tänker. jag vet inte, vet inte, vet inte. mer än vanligt .....

jag kan inte sluta nu. jag vill inte släppa min kämparglöd, min motivation och styrka! jag kan inte. jag gör det här för min egen skull. för en gångs skull håller jag fast vid någonting, riktigt hårt. jag tänker inte ge upp. känslan av att lyckas med någonting är oslagbar. jag tänker jaga efter den, tills jag fångar den. jag gör vad som helst, vad som än krävs.

              

börjar helt seriöst fundera, och irritera mig starkt!

hjärna eller kopieringsmaskin, det är frågan?

känslor är överskattade och det slutar alltid med att man blir olycklig. kom ihåg det. vad nu det har med någonting att göra. hur som helst; nu ska jag försöka sova efter en sjukt bra kväll, som avslutades med en värdelös natt. jag mår inget bra, och är så nere det bara går att bli! hoppas att solen skiner imorgon när jag vaknar.

störs just nu av en gnutta ångest. ligger här i sängen, besväras av lite dåligt samvete för att mina tankar fyllts av så mycket annat än dig under dagen. jag kan inte riktigt tillåta mig själv att släppa taget än, även om jag nog innerst inne vet att det är det bästa, för min egen skull. men precis som jag alltid har gjort, så drar jag ut på minnenas livslängd och försöker bevara dom så klara som möjligt genom att plåga mitt sinne med i någon slags repetitions tortyr. anstränger mig oskyldigt med att förknippa allt med passerade stunder som inte gör någonting annat än bringar fram tårar, som jag samtidigt försöker låsa in.

ibland kan det vara skönt att bara gråta, och verkligen låta sig göra det tills det inte finns några tårar kvar. men för det här tänker jag inte gråta. jag vill att olycka och kärlek ska bli okända för varandra, dom hör inte ihop. för kärleken är fin, när den väl är.

jag vet inte om jag, eller främst någon annan, någonsin kommer förstå sig på mig. vaknade för en liten stund sen. inte ledsen, inte speciellt deppig, bara lite arg .. och lite ensam. har legat och tänkt på gårdagen och bara blivit irriterad på det. och så börjar man se mer och mer att allt som var så bra, kanske bara var något slags försvar jag byggt upp. självklart finns det mycket jag tycker om, men samtidigt en hel del jag tycker mindre om. som hur lite intresse jag fick, hur tråkig han kan vara, som dom senaste veckorna. mitt försvar till det har varit att 'det är roligt när vi väl är med varandra, för vi kan skratta ihop'. men egentligen ..... vad gör det för skillnad. en mysig kille, som man aldrig träffar. han är söt, charmig och rolig, men han använder det inte speciellt mycket?

jag saknar pirr i magen, gulliga sms och flirtande. är lite förundransfull över vart mina känslor kom ifrån? kanske tänke för mycket framåt helt enkelt, istället för att leva i nutiden (: jag är ledsen och besviken, givetvis! men det här kommer inte stoppa upp mitt liv, inte längre. men vem vet, kanske väntar jag, kanske inte. ingen tvekan om vad jag känner för honom, men jag kan inte ge mer än vad jag redan gjort, det är inte rättvist mot mig själv.

vaknade iaf vid 10.10 av att alarmet ringde. låg på precis samma plats i sängen som igår när jag somnade, med kudden trygg omfamnad. länge sedan jag överhuvudtaget sov en hel natt, sen en tid tillbaka har jag varendaste natt vaknat minst en gång och haft lite besvär med att somna om .. vet inte varför. kanske har det här gjort mig gott? nu behöver jag inte undra hela tiden, eller fundera över vart vi står och allt det där. nu är det inget mer med det och jag kan slappna av. jag är fenomenal på att se saker povitivt, när jag väl vill, då går det ;)

FRUKOST!

tänkte här om dagen att livet är verkligen som en berg- och dal bana. ikväll blev jag påmind om det ... R frågade om jag ville komma ut och prata lite. magkänslan varnade mig så fort jag hade läst smset. JAG tvekade - men vad hade jag för val? gjorde mig snabbt i ordning och gick ut.

det hela slutade med att albin, min älskade vän, kom och mötte oss. så jag lämnade honom med tårar i ögonen och bröt ihop så fort jag stängt bildörren bakom mig. pratade lite med albin innan han släppte av mig hemma igen. kände paniken växa inom mig och ville verkligen inte gå in eftersom jag visste att jag inte skulle kunna göra annat än blöta ner kuddarna :'| tårarna föll en efter en ner i snön :( ringde lisa och pratade med henne tills jag tagit av mig skor och jacka, stängt dörren till mitt rum och lagt mig i sängen.

efter alla mina funderingar över att strunta i hela det här, har jag nu kommit fram till att det är det sista jag vill. jag skulle kunna ge så mycket mer, om jag bara hade haft möjligheten att göra det. men nu är det som det är, och jag tänker tvinga mig själv att acceptera det. kommer med all min kraft undvika att svika mig själv och bryta mina inre löften. jag kommer inte att vara ett maktlöst offer. jag är stark!