DEAR DIARY

jag känner mig så nere .. dom senaste dagarna har varit så otroligt jobbiga. jag vet inte hur jag känner längre, eller vad jag känner. allting jag gör påverkar mig så mycket. jag vet själv att jag tänker FÖR mycket, men det blir så. känns som att jag måste tänka igenom allting så noga. men då får jag bara ångest och svårt att bestämma mig för saker och ting. så det blir bara skit med allt !! vad jag än gör så känner jag skuld för någon. det känns som allt jag gör blir fel på något sätt, för någon. måste jag tänka så mycket på andra. jag hade ju bestämt mig för att bara bry mig om mig själv. men det sket sig :( men enligt mig själv är andra människor viktigare än vad jag är .. jag ställer upp för folk, behöver någon prata finns jag alltid där. jag stället alltid upp och hjälper till när någon har problem, kort sammanfattat så löser jag hellre andra problem än mina egna. men jag märker nu att det funkar inte längre : mina problem blir svårare och svårare att lösa. fast jag helst skulle vilja att dom bara försvann med tiden. men det känns som det inte kommer bli så, dom kommer alltid finnas kvar. tills jag tar tag i dom och reder ut allt som är fel i mitt liv. men hur jag än gär så blir allting fel, känns som jag aldrig har tid för mina kompisar, tror att den största delen av min tid går till att göra ingenting, så känns det som inte gör något atnnat är far fram och tillbaka. men jag har så många kompisar, som är uppdelade i olika grupper och kretsar så det funkar inte. tillslut tappar jag bort en vän. itne för att den betytt minst av alla i mängden. det bara blir så. jag har i sammanhanget förlorat dom som jag stått närmast och dom som betytt mest för mig. det är ju dom jag inte har kvar. mina bästa vänner känner jag knappt längre. nu känns det osm jag inte har någon bästa vän längre. alla ligger på ungefär samma nivå, nya som gamla. ibland känns det som jag inte betyder lika mycket för dom som dom gör för mig. som folk aldrig värderar mig högst. alla är så bra kompisar med varandra, men jag känner mig alltid som bara 'vem-som-helst' typ. jag vill vara speciell för någon. jag vill vara den som någon vänder sig till, som någon alltid räknar med, jag vill vara den första någon ringer när den är ledsen, eller bara vill hitta på något. att någon tycker om att vara med mig fast man gör ingenting .. men jag är nog inte sån. jag är mer en sån dära som är varken kompis eller ovän med alla. vad jag kan minnas har jag alltid varit den som hamnar utanför när det är en grupp på 3, 4 .. eller fler ! alltid den som inte riktigt passar in eller har någonting att säga. för så känns det alltid. jag har ingenting att säga, så man sitter där. tyst .. och tråkig ? vem vill spendera tid med en sån ? skulle väl inte jag heller vilja. trots att jag ser mig själv som en väldigt bra kompis så verkar ingen annan göra det. så ofta som jag känner mig sviken, ignorerad, bortglömd och allmänt utanför. nej usch, nu ska jag inte sitta här och tycka synd om mig själv. det gör jag allt för ofta ändå. stackars mig, det finns faktiskt folk som har det betydligt mycket värre


förhoppningsvis orkar ingen läsa
skulle inte tro att någon tar sig tid till det

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0