TÅRARNA RINNER, LÄPPARNA LER
antar att vi är tillbaka på noll igen. dixie får mig att le, men jag vill bara gråta. det är ren kärlek, men vad vet hon? hennes lyckometer fylls av glädje för lite kli på magen och svansen viftar av att bli tilltalad ..... ibland känner jag att hon är den enda jag har. kanske är det så? just nu vet jag inte vad mer jag har. pengar, jobb, ett tryggt hem, äkta vänskap, kärlek och uppskattning känns inte som en del av mitt liv idag.
fallens dagar är igång, jag har inte ens pengar på mobilen. christoffer fyller 19 idag, grattis! det blåser och solen har gömt sig bakom tunga moln. ibland kikar den fram och ger värme, men ingen trygghet. jag behöver trygghet, mer är något annat. men allt jag kan hitta är lögner och svek, gång på gång. jag är så desperat efter att längta och sakna att det bara slutar med hopplös sådan!
jag vet inte vilken väg jag ska gå för att komma rätt, vill bara härifrån. gråter trots att inget annat än tomhet befinner sig inom mig, gråter av saknad, utan saknad, efter kärlek, en sanning. jag känner mig svag, men samtidigt starkare än någonsin. jag kan vara immun, med tiden har jag lärt mig att man kan stänga inne känslorna. dock vilar dom bara, någon gång måste man släppa ut det. jag vet att jag har vänner som bryr sig, men ändå har jag ingen axel att gråta mot :{
jag är arg, kanske ofta i onödan. men jag kräver respekt! tolererar inte att bli behandlad efter dagens standard. varför kan inte världen vara ärlig och äkta? känns som allt bara blir värre och värre igen. jag som trodde jag var på väg upp ur gropen. ibland undrar man hur livet hade sett ut om man hade fått gå tillbaka något år och ändra sina beslut och gärningar.
fallens dagar är igång, jag har inte ens pengar på mobilen. christoffer fyller 19 idag, grattis! det blåser och solen har gömt sig bakom tunga moln. ibland kikar den fram och ger värme, men ingen trygghet. jag behöver trygghet, mer är något annat. men allt jag kan hitta är lögner och svek, gång på gång. jag är så desperat efter att längta och sakna att det bara slutar med hopplös sådan!
jag vet inte vilken väg jag ska gå för att komma rätt, vill bara härifrån. gråter trots att inget annat än tomhet befinner sig inom mig, gråter av saknad, utan saknad, efter kärlek, en sanning. jag känner mig svag, men samtidigt starkare än någonsin. jag kan vara immun, med tiden har jag lärt mig att man kan stänga inne känslorna. dock vilar dom bara, någon gång måste man släppa ut det. jag vet att jag har vänner som bryr sig, men ändå har jag ingen axel att gråta mot :{
jag är arg, kanske ofta i onödan. men jag kräver respekt! tolererar inte att bli behandlad efter dagens standard. varför kan inte världen vara ärlig och äkta? känns som allt bara blir värre och värre igen. jag som trodde jag var på väg upp ur gropen. ibland undrar man hur livet hade sett ut om man hade fått gå tillbaka något år och ändra sina beslut och gärningar.
Kommentarer
Trackback
