FIA

störs just nu av en gnutta ångest. ligger här i sängen, besväras av lite dåligt samvete för att mina tankar fyllts av så mycket annat än dig under dagen. jag kan inte riktigt tillåta mig själv att släppa taget än, även om jag nog innerst inne vet att det är det bästa, för min egen skull. men precis som jag alltid har gjort, så drar jag ut på minnenas livslängd och försöker bevara dom så klara som möjligt genom att plåga mitt sinne med i någon slags repetitions tortyr. anstränger mig oskyldigt med att förknippa allt med passerade stunder som inte gör någonting annat än bringar fram tårar, som jag samtidigt försöker låsa in.

ibland kan det vara skönt att bara gråta, och verkligen låta sig göra det tills det inte finns några tårar kvar. men för det här tänker jag inte gråta. jag vill att olycka och kärlek ska bli okända för varandra, dom hör inte ihop. för kärleken är fin, när den väl är.