FIA

tänkte här om dagen att livet är verkligen som en berg- och dal bana. ikväll blev jag påmind om det ... R frågade om jag ville komma ut och prata lite. magkänslan varnade mig så fort jag hade läst smset. JAG tvekade - men vad hade jag för val? gjorde mig snabbt i ordning och gick ut.

det hela slutade med att albin, min älskade vän, kom och mötte oss. så jag lämnade honom med tårar i ögonen och bröt ihop så fort jag stängt bildörren bakom mig. pratade lite med albin innan han släppte av mig hemma igen. kände paniken växa inom mig och ville verkligen inte gå in eftersom jag visste att jag inte skulle kunna göra annat än blöta ner kuddarna :'| tårarna föll en efter en ner i snön :( ringde lisa och pratade med henne tills jag tagit av mig skor och jacka, stängt dörren till mitt rum och lagt mig i sängen.

efter alla mina funderingar över att strunta i hela det här, har jag nu kommit fram till att det är det sista jag vill. jag skulle kunna ge så mycket mer, om jag bara hade haft möjligheten att göra det. men nu är det som det är, och jag tänker tvinga mig själv att acceptera det. kommer med all min kraft undvika att svika mig själv och bryta mina inre löften. jag kommer inte att vara ett maktlöst offer. jag är stark!