FIA

ikväll insåg jag varför jag inte velat lämna sängen på hela veckan. jag gjorde som pappa sa. klev upp ur sängen och åkte med in till stan. träffade albin och kim (+timmy och andreas) på strandgatan. drack en cider innan vi cruisade runt i stan lite, hämtade ciao och åkte runt lite till. fick pga ett sms ett hemskt tryck i bröstet och kände hur hjärtat helt plötsligt bultade mycket hårdare än sekunderna innan och jag började tappa andan. ville bara slänga mig ur bilen. bad albin om att stanna på första bästa plats och kastade mig ur bilen ut i gräset. satte mig mot ett träd och försökte hämta andan, men kände bara hur hela kroppen började domna bort och skaka :( värsta ångestattacken jag någonsin varit med om!

gick över efter en stund och vi satte oss i bilen igen. efter det längtade jag bara hem till sängen, samtidigt som jag var rädd för att vara själv. åkte hem till halvorstorp och hämtade mina piller. kände att jag ville hem, ta en sömntablett och bara slockna. än så länge har jag inte känt att jag behöver det. huvudet är tomt, samtidigt som det bara snurrar och känns fyllt av tankar och ångest. trots det är jag ganska lugn, men ändå upprörd. allt verkar bara ut och in. förstår inte vad som händer med mig. känner mig sårbarare än någonsin, ändå kall och "stabil". kan det bli mer fel?

det enda jag vet. det är att vad det än är som händer i/med mig, så är allt jag tänker på markus, min (I wish) fina markus :( vet inte när jag var såhär öppen sist. men det spelar ingen roll nu, för det är bara en enda sak som gör det.